Jag saknar dig så att det värker. Inte bara att göra de saker som man gör med sin pojkvän. Men bara att få vara med dig. Ta en öl. Hänga. Snacka.
Jag saknar min vän. Min allra bästa vän. Och även om mina känslor kommer svalna och försvinna, så kommer det ta väldigt lång tid innan jag slutar älska dig som en vän. Om det ens någonsin kommer att hända.
Känner på mig att det inte blir mer än så. Att du är klar. Jag är definitivt inte klar, och just nu känns det som att jag aldrig kommer bli det.
Nöjer mig inte med att vara den du alltid kommer ihåg. Jag vill vara personen som är “den”. Precis som du är det för mig. Du är den perfekta killen för mig, och jag vill aldrig tappa dig. Fan,
Jag mår inte bra av dethär. Jag orkar inte mer. Jag är helt slut i kropp och sinne. Jag orkar inte ta tag i att göra saker. Men jag måste.
Jag orkar inte mer.
Jag saknar dig. Och jag skulle kunna vara ifrån dig längre tid om jag bara fick veta. Om du bara visste.
Men du kanske vet nu. Du kanske faktiskt har insett att du fortfarande är kär i mig, och älskar mig.
Tänk om det vore så väl. Om det är så, så kan jag göra vad som helst för oss. Vet dock inte om jag skulle tro på dig. Om jag skulle lita på dig.
Ja, en smart ide!! Jag säger att vi ska ha världens mest otroliga dejt tillsammans. Jag ger det till henne i ettårspresent. Gu så mysigt!!! Nä vänta, jag uppgraderar den. Vi ska ha det ännu mysigare. Fast, om två veckor ska jag nog göra slut med henne, så det är ju jättebra. Om jag inte säger någonting om hur jag känner så får hon upp förhoppningarna jättemycket. Då tror hon inte att något är fel, då blir hon jätteledsen när jag säger det. Asbra förslag!
Jag kan ju behandla henne som skit. Vi är ju ändå tillsammans nu, så vad spelar det för roll vad hon TROR. Sen när vi gör slut spelar det ju ingen roll. Kan ju bara säga att vi ska göra det, så hon är glad nu så får jag lite kul ikväll. Så är det hennes problem sen.
—-
Är så jävla arg på dig just nu så vet inte vart jag ska ta vägen. Du är ett jävla mongo som är så jävla rädd och pinsam.
—-
Vet att det inte är så det är. Men är fortfarande arg på dig.
Jag vill spola fram tiden. Först till när jag är med bästa syster på andra sidan världen, och sedan tills vi inser att vi faktiskt går. Då vi håller handen igen. Då vi kysser varandra igen. Men det kommer ändå aldrig hända. Men vill så otroligt mycket.
Jag hatar det här. Vill inte. Vill bara ligga i sängen och försvinna. Vill inte jobba imorgon. Vill ingenting. Snart är det jul. Då ska jag göra just det - ingenting. Inget jobb. (ja det är iallafall ingenting för mig)
Två veckor kvar tills vi ska ses och prata. Jag antar att jag ska vara glad att du inte har kommit på att det du sa förra måndagen faktiskt stämde. Men usch. Vill inte leva igenom dethär. Jag faller isär. Vet inte om jag ska komma över dig, eller om jag bara ska låta tiden gå.
Nu har jag väl iallafall en tidsplan. Någon sorts plan över huvud taget.
Men om du är så jävla ledsen för att säga hej då, hur kan du då inte älska mig?
God natt världen. Får se om jag orkar ta mig upp ur sängen imorgon. Jusste, jag måste.
Jag orkar inte längre. Orkar inte ha det såhär. Orkar inte tvinga mig till att göra saker. Vill inte mer. Du verkar ju ändå inte sakna mig, du verkar ändå inte bry dig över huvud taget. Vill inte mer.
“Om du tar och lyssnar på din magkänsla, bara känn efter. Känns det bra eller dåligt när du tänker på honom?”
För mig känns det bra. Hur känns det för dig?
Billigt. Resan som jag sagt kostar runt 7-8000, (då har jag avrundat neråt och hoppats på de priserna) kostar istället mellan 6-7000… Det är awesome. troligen blir det de sista veckorna i januari jag är där. Alltså om en månad. Helt sjukt. Galet.
Saknar dig så mycket. Speciellt nu. Ska bli sjukt grymt att se dig igen. Och under så lång tid. Så långt bort från allt annat. Ingen kyla, inga problem. Bara du jag, sång och San Diego.
Mitt hjärta blöder.
Okej kanske. Just nu låter jag mig själv inbilla mig att det faktiskt kanske blir bra. Inte ett överdrivet hopp. Mest bara för att det var en person som fick mig att tro litegrann igen. Vet inte om det var fel råd. Men skitsamma. För ikväll så kan det bli vi igen.
Seriöst, måste du bli kompis med en jävla massa tjejer bara hela tiden? Orkar inte.
Jag tror inte på oss längre. Vi kommer aldrig funka igen. För du hade rätt med det du sa i måndags. Du är inte kär i mig.
Jag tror inte det kommer gå. Vet inte om jag vill. Tror inte du vill. Tror det är början på något annat.
Men jag vill ändå fortfarande ha dig.
Ibland önskar jag att jag också slutade. Att jag inte längre vill vara med dig. Och just nu vet jag inte. För jag vet ingenting. Precis som du vill jag ha det så som vi hade förut. Men det var ju just det, förut.
Men om det skulle finnas en liten, liten chans att vi skulle kunna nå dit igen så skulle jag ta den utan tvekan, men jag tror knappt på att den lilla chansen finns kvar längre.
Står inte ut med att du inte hör av dig, mest för att du fortfarande behöver tänka på om du älskar mig eller inte. Jag kommer inte vänta på ditt svar för alltid.
